✧ Något som skrämmer mig är att den ena dagen kan man må himla bra, glädjen och skratt bara bubblar fram, man känner sig nästan helt euforisk. Dagen efter kan bestå av en smörja med känslor, blodsprängda ögon och en blöt kudde. Jag har just nu den där andra dagen, den där känslan om att allt är hopplöst. Alla kommenterar och förolämpningar jag fått sägs och visas om och om igen i mitt huvud, jag granskar mig själv så pass mycket att det känns som att spegeln kommer att spricka om jag ställde mig där en gång till. Allt kan rasa och förstöras, muren man har byggt upp rivs ner, alla kapslade känslor släps ut i en enda sörja och det känns nästan som du blir lämnad på gatan för att ruttna i sin ensamhet, det känns som om hela världen vet mina ömma punkter och trycker och drar i alla möjliga trådar för att försöka få mig att dansa som en marionett docka.
Det tycks inte gå att klippa av trådarna och gå min egen väg, det blev genast uppenbart för mig att ni har alltid haft rätt, om att jag är si och så, har för litet av det och för mycket av något annat, att jag är misslyckad. Jag har levt i förnekelse. Det är så uppenbart jag kommer alltid bli lämnad ✧