Det gör så in i helvete ont, smärtan i bröstet som gör så att tio andetag känns som ett halvt, jag klarar inte ens av att tänka klart allt snurrar runt och skapar suddiga och dåliga minnen, minnen som jag ska ha förträngt. Minnen som gör att smärtan blir starkare. Den är för stark. Min lilla kropp klarar inte av den, jag faller snart till marken och blir till hundra tusen bitar. Det finns inget att hålla kvar i längre det jag förut hade som livboj är nu inte ens i min skymt, jag sprakar och försöker hålla mig på ytan men jag är så trött. Sjunker till havsbottnen snart. Och då är allt över. All smärta bortblåst, inga fler andetag som är meningslösa. Du är den enda som kan rädda mig och hjälpa mig upp men du står med ryggen mot och hör inte när jag ropar ditt namn.